Mottagare av Ungdomsledarstipendiet 2018 – Daniel Garmén
Årets mottagare av ungdomsledarstipendiat till minne av Allan Dahlberg är Daniel Garmén. Garmén är ledare för sina två döttrar, födda 2005 och 2008. Lagen tränar efter varandra så att livspusslet går ihop. För det är ett pussel, att utvecklas på jobbet och alltid ha familj och två BP-lag i huvudet.
– Varför? Det kan man fråga sig ibland. Ibland är det ju tungt. Men så kommer man på träningen och så står alla tjejer där och vi är alla där för att vi älskar fotboll och vill få det att fungera som en grupp. Oavsett vad vi gör, så när det är dags att spela fotboll, vare sig det är träning eller match, så är det så jäkla roligt att se tjejerna lira och att få vara en del av det. Allt det där som kändes tungt innan bara rinner av. Det är en väldigt fin gemenskap.
Text och foto: Peter Appelquist
Solen är på väg ner över Stora Mossens IP, att det ska gå att träna i mörkret ser jag som otroligt. Hinner tänka att jag ska ringa Calle på kontoret för att se om jag kan tända åt flicklaget som jag ska se träna om en stund. Jag hinner dock inte, lamporna tänds och jag ser Daniel Garmén komma gående över planen.
– Jag ringde vaktmästaren och sa att vi hade träning, han trodde mig väl inte riktigt först, säger Daniel och pekar på de stora snöhögar som illvilligt passar på att sticka in flertalet meter på den annars gröna konstgräsplanen.
Lamporna är tända och laget samlas i ena hörnet av planen. Daniel sätter snabbt igång med en passningsövning för de otåliga tjejerna i 08-laget han tränar. Minusgraderna gör sig fortfarande påminda och de flesta spelarna inleder träningen med jacka och mössa och vissa även med halsduken på.
Garmén har två döttrar, en född 2005 och en 2008. Han är ledare för båda lagen och har varit med runt lagen sen tjejerna var små.
– Båda har gått knatteskolan, jag väntade lite när min äldsta började och ville se om hon var intresserad. Efter något år så kände jag att jag vill hjälpa till och sen gick det snabbt att komma in. I det yngre laget har jag varit med sen direkt efter Knatteskolan.
– Det är klart att det är en utmaning med jobb och allt man vill göra som privatperson också. Men det går att samköra och nu har vi pass efter varandra, till skillnad från de första åren då det var fotboll hela veckan. Men jag är glad att vi är fler ledare på lagen, så när det inte går ihop så är vi fler som kan hoppa in. Att ses så pass ofta och jobba tillsammans med tjejerna skapar även en mycket fin gemenskap oss ledare emellan. Det är viktigt!
– Sen är det perioder då det är mer, som nu när vi ska sätta träningstider och planera säsongen med matcher och cuper, då blir det mycket administrativt.
Den egna fotbollskarriären är en kort historia, men ändå långvarig i tid. Från ungdomsåren i Reymersholms IK till att stadigt spela i Division Sju.
– Jag har spelat fotboll sedan jag var sex år, men aldrig på någon hög nivå. I Reymers när jag var liten och de senaste 20 åren har jag spelat med kompisar i Sus IF i Division Sju. Det var någons pappas lag som vi tog över och nu börjar vi bli gamla så nu får andra ta över snart.
Lagbygget och att jobba med grupper är det som Daniel lockas mest av i tränarsysslan. När jag ber honom berätta om något starkt minne från tiden skiner han upp och börjar berätta om mål, finter och träningspass.
– Vi vann ju serien nu, första året vi räknade tabellen med 05orna. Vi vann sista matchen med 1-0 och det var vad som krävdes för att vinna serien. Jag minns så väl målet och efteråt hur glada alla blev, att vi jobbat hela året.
– Sen finns det specifika mål man minns, efter att ha slitit en hel match, kanske inte så många avbytare, det har varit varmt och man ser att tjejerna verkligen tagit ut sig. Sen gör man vinstmålet med bara minuter kvar och sånt sätter sig ju också.
– Med de yngre tjejerna så minns man när de sätter sin första dragning eller gör sitt första mål. Eller ett anfall när det blir tre passningar i rad för första gången. Det sitter också där, de många små detaljerna.
– Det måste finnas en glädje i botten. Att utifrån fotbollen skapa en grupp där alla kan bidra på sitt sätt. Ge alla förutsättningar att visa sig från sin bästa sida, både på planen och vid sidan av och att vi hjälper varandra.
Båda lagen har sitt utgångspunkt i området runt Stora Mossens IP. Men efterhand blir spelplanerna större, 5-mot-5 blir 7-mot-7 och 9-mot-9 och fler spelare behövs för att matcher ska kunna spelas.
– Det yngre laget är från början ett klasslag där det tillkommit några. Första åren var vi obesegrade och det var tjejer från samma lilla skola, och vi mötte lag som plockat ihop spelare från stora områden. Det äldre laget är sammanslagningar av flera BP-lag. Båda är välfungerande grupper.
– Vi har nu även spelare som kommer från ställen utifrån Västerort som sökt sig till vårt lag trots att de bor i både Sumpan och Skärholmen som kommer till oss. De är så viktiga för de visar att de tar sig tiden att komma till just vårt lag vilket har höjt oss. Det bidrar till en ökad seriositet på något vis.
2019 har inletts med träningar och planeringen av året är igång. Träningstiderna väntar man på att Calle Halvarsson ska maila ut och spelschemat för Sanktan har inte kommit ännu. Men det finns ett stort mål för vart och ett av Daniel Garméns lag under året.
– Med 05orna är stora målet att åka till Barcelona. Spela elva mot elva och spela turnering. Det är gruppbyggande att samla ihop pengar och komma iväg. En spännande fotbollsutmaning.
– Det blir också första cupen med 08orna, vi ska till Rimbo och det blir första övernattningen med laget. En trevlig cup som vi åkte på med 05orna också.
Nu är du tränare för dina två döttrars lag, skulle du vilja vara ledare även om de väljer att sluta spela?
– Jag har tänkt tanken. Det är alltid speciellt att ha sitt eget barn i laget, ibland är man tränare och ibland är man pappa och det är inte alltid en lätt avvägning med det blir bättre med åldern. Jag tycker det är väldigt väldigt roligt, så kanske om mina döttrar inte vill fortsätta att jag ändå gör det. Det är roligt att engagera sig i en förening och i lagbygget, att se alla bygga relationer med varandra.
– Att jobba med gruppen är väldigt givande. Man lär känna dem på ett helt unikt sätt, i både det lilla och det stora. Det är något speciellt, som jag gillar i att vara med i en grupp som gör saker tillsammans.
– Jag tror att fler föräldrar kan engagera sig som ledare redan i Knatteskolan. Det är tydligt att grupperna i Knatteskolan faktiskt ska bli lag när de fyller åtta. Alla kan bidra med något som ledare, det kan vara administration eller på planen.
Att utbilda nya fotbollsspelare är en utmaning, på alla nivåer. Hur är det då att träna lag från Knatteskolan och upp i tonåren?
– Tjejerna i laget kanske inte har spelat så mycket FIFA eller ser så mycket på fotboll som många killar gör. Det gör att det inte alltid ”ser ut som fotboll” till en början. ”Hur går det här till då? Hur ska bollen transporters, hur ska jag röra mig?”. Det handlar om att ge dem en grundkänsla att ta sig an olika situationer. Ibland tittar vi på matcher på tv tillsammans och väljer en lagdel vi tittar extra på, hur rör sig försvaret eller anfallet.
– Det ger ju även utrymme för överraskningar. För den här tjejen funkade det att göra såhär, något jag aldrig kunnat tänka mig, en mottagning vid sidlinjen som ser omöjlig ut. Men funkar det så funkar det. Det är så häftigt när de tar det där steget, när en fint funkar eller en passning sitter. Då känner man bara ”wow!”.
Rådet till den som funderat på att bli fotbollstränare, eller kanske bara ledare inom idrotten.
– Man har lärt sig mycket om sig själv. Exempelvis om att anpassa sitt ledarskap mot individer och att prata inför hela gruppen. Vikten av att jag anpassar det jag säger för den spelaren jag ska prata med. Det har jag med mig i arbetslivet och privat. Det blir så mycket mer direkt med tjejerna i lagen. Du får ett helt ofiltrerat, rakt och direkt svar. Man kan se en reaktion direkt. Om man testar något nytt så får man veta direkt ”det här funkade” eller det här funkade inte”.
Fakta
Ungdomsledarstipendiet delas ut sedan 1975 och sedan 2018 delas även ett stipendium till minne av Allan Dahlberg ut. Allan Dahlberg var ledare i föreningen under många år och skänkte varje år en tavla till Ungdomsledarpriset. När Dahlberg gick bort hösten 2017 beslutade föreningen att namnge priset i hans minne.
Se alla tidigare mottagare på IFBP.se/utmarkelser
